De hade nätt och jämnt satt sig till bords när den fasta telefonen ringde. Irene var nere i matkällaren för att hämta des-serten och Tomas gick in och svarade.
Hej, det är jag.
Pe... Du är inte klok. Du kan ju inte ringa hit fattar du väl.
Jag måste träffa dig. Har du tändaren?
Jaså den. Jag har den i stan. Får jag ditt nummer bara så ska jag ordna det så småningom.
Du fattar inte. Det gäller liv eller död. Jag måste träffa dig i kväll.
Det är fullständigt omöjligt. Jag har ju precis kommit hit. Vi ska äta välkomstmiddag. Vad menar du jag ska säga till min fru? Vad då liv eller död?
Jag kan inte säga mer på telefon. Vi ses vid Stockholms Central. Mitt tåg kommer in kvart över sex.
Är det här ett av dina lustiga skämt igen?
Nej, nej, det är dödligt allvar. Kanske... kanske terrorism, fattar du?
Nu hörde Tomas ljudliga snyftningar i andra änden av tråden. Han kastade en snabb blick bakom sig för att kolla att ingen lyssnade.
Okey. Jag ska försöka komma in, men du ska veta att du ställer till ett helvete för mig. Vi ses på OLearys.
Innan Petra lade på påminde hon om att han måste ha med sig tändaren. Tomas behövde några sekunder för att tänka ut vad han skulle säga innan han gick ut till de andra igen.
Vem var det?
Det var Sverker. Jag måste tyvärr in till stan. Jag har råkat ta hem nyckeln till säkerhetsskåpet. Det är några viktiga dokument som han inte kommer åt.
Men han ska väl inte jobba en lördagskväll?
Jo, tydligen. Han sa att jag absolut måste komma med en gång.