DET VAR EN GÅNG en trollbyting. Led var han att se på: svart i skinnet, rinnande små rödkantade ögon, tovigt hår och ludna öron. Han höll till, han som andra troll, djupt inne i skogen, där granarna står mariga och grå kring sumpiga små tjärn, vilkas vatten blickar mörkt som onda ögon, och där folk inte kan ta sig fram för stenrös och vindfällen. Han tjöt och skrattade, han som andra troll, när stormen drog genom skogstopparna, han gjorde ogagn, han som de, och syntes gladare, ju mer ont han kunde ställa till. Men han var inte riktigt lik dem ändå. Inte riktigt.
(ur Trollet som ville bli människa av Jeanna Oterdahl)


RÖVARMOR, som bodde i rövarhålan uppe i Göingeskogen, hade en dag givit sig av på tiggartåg neråt slättbygden. Rövarfar själv var en fredlös man och tordes inte lämna skogen, utan nöjde sig med att ligga på lur efter de vägfarande, som vågade sig innanför skogsbältet. Men på den tiden var det inte särdeles gott om resande i norra Skåne. Om det alltså hände att mannen hade otur med sin jakt några veckor, begav sig hustrun ut på vandring.
(ur Legenden om julrosorna av Selma Lagerlöf)