Mot bakgrund av mytens landskap framträder vår egen civilisation i ljuset av den nedgående solens sista strålar. Ett egenartat färgspel skapar en fantastisk arkitektur bland molnen: ett slott med tusen tinnar, ett skepp med svällande segel, ett torn som i hisnande avsatser klättrar upp mot stjärnorna? Solnedgång över Babel är egentligen inte en bok, utan en mängd, kanske rentav en oändlig mängd, möjliga böcker.

På samma sätt som ett prisma upplöser det vita ljuset i en skur av färger, bryter författaren här upp vår kulturs bärande temata i ett strålande spektrum. Resultatet kan varken entydigt definieras som sociologi, psykologi, filosofi, litteraturkritik eller poesi.

Men kanske kan man, trots färgrikedomen och den perspektivistiska mångfalden, överallt ana den ariadnetråd som löper genom tillvarons labyrint, och därmed även den fråga som genomsyrar texten från första till sista stavelsen: varifrån kommer vi och vart är vi på väg?”