I hans diktsamling finns bilder från naturen och minnen från Sydeuropa. men kärnan i samlingen är inte de välartade karaktäristikerna i dessa dikter utan de poem som kärvar. Där skildrar Lilja från olika håll kontrasten mellan fysisk skröplighet och en äventyrslust som lever kvar. Perspektivet öppnar sig bakåt i livet och ger det volym och utrymme i tiden. Tystnaden får ett nytt värde och blandar livslängtan med den existentiella medvetenheten om att allt som nu händer förebådar ekot av den slutliga tystnaden. detta detta behöver varken skrämma eller leda till uppgivelse utan kan i stället skärpa livskänslan. Och vad händer då när hösten kommer? Då blir det stilla. "Tanken vilar i väntans ensamhet./Hösten gav sig för vårens skull." Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter 2003.03.12