Ungdom. Själanöd, oskulds död, bävan, strävan-efter-något-bättre, ursinne, fläckat linne, kastadhet, hängivenhet, den sannaste och mest envetna av kärlekar. Et cetera och så vidare. Jag ville bara att du skulle få veta är en både hopplös och hoppingivande läsning. Här möter den tid när livet var enkelt trots dess inneboende och obotliga desperation, när tanken var nobelt naiv, innan karaktären förstörts av kulturen. Inom kort kommer civilisationens obeskrivliga ondska att uppdagas och individens gränslösa ofullkomlighet att upptäckas. Livet är förvisso redan i detta juvenila nu en séjour i skärselden - men detta kan ännu observeras med ungdomens obesudlade och orädda öga. Debutanterna Olofsson och Johansson-Waara har i Jag ville bara att du skulle få veta - två unga författare korresponderar med tillvaron nedpräntat tonårens rasande och rusande liv. Detta har förvisso gjorts tidigare - men det har sällan gjorts lika slagkraftigt och lika emotionellt eggande. Existensen formuleras i dess ohöljda men stolta ynkedom; ingen väg ut ur det pandemonium som benämns tonår finnes. De kommer aldrig att undfå någon frälsning, men fullbordar ändå orden vilka hugnar det förtvinade sinnet och minnet. Den publikation Du för närvarande med känslosamma ögon läser om är i sanning Äkta, inte bara med tanke på dess anslag. Verket är alltigenom handgjort: Vart ark är omsorgsfullt kopierat, vikt, sytt, limmat och tillskuret av de båda författarnas skälvande men ack hur värdiga händer. De har likaså med ansenlig omsorg och eftertanke valt det bästa av papper och de har själva skapat både inlagans och omslagets formgivning. Varje exemplar är framställt med en hederlig dos blod, svett och poetiskt patos. Var tråd, vart pappersark, vart omslag är oförfalskat, fullödigt hantverk - liksom dikterna i sig.