"Jag ska skildra verkligheten som ett ölglas, bryta ny mark och låta allt gå i kras." Ulf Roundell är det svenska nittonhundratalets mest legendomspunne och dystert förbigångne skald. Roundell in extenso, som nu för första gången utges i sin fragmentariska helhet, står vid sidan av Satans korpus och As, monstra, epigon och övrigt som Roundells och därmed svensk litteraturs kanske allra märkligaste verk. Följ Roundell på irrvägarna ned i purgatoriet, ned i de burdusa brotten. Studera de kapriciösa, kategoriska påståendena, som till exempel när Roundell med emfas förordar ensidigt "vit" sprit eller med antipatisk ironi beskriver litteratörens vardag, eller när han kreerar nidbilder av kanoniserade poem och med grepp från samtidens avgudadyrkan skildrar påhittade stockholmska skeenden. På grund av livfullheten, den poetiska åskådligheten och den existentiella ångesten förs tankarna genom den svenska kontexten till Lucidor, Wivallius och Bellman. Roundell skildrar en härförleden dåtids Stockholm med dess dubiösa krogar, bornerade och stagnerade kulturpersonligheter, fala flickor och litterära institutioner. Texterna blir dock aldrig klanglöst krönikerande eller kulturhistoriska; Roundell är ständigt och framför allt poet och våldsam vivör. Dock finns i Roundells antagonistiska iver en bekymmersam yrsel - en paradoxal och sublim fragilitet mitt i de brutala osedligheterna. Roundelltolkaren Karl-Olof Bäckelin skriver i Tillfällen som flytt. Om försöken att fånga nuet i svensk litteratur 1970-2000 (Stockholm 2002) att "under rollkostymen som en litteraturens dråpare och mästerman, en apart men inspirerad antikrist och själamördare fanns ett graverande hot, en ständig anfäktelse om ett stundande gehenna; han väckte oförgätliga frågor om den förlorade själen, om godhetens oförmåga och umbärlighet - han var en bedrövlig men naturlig del av den omtalade kraft vars lott är att verka ont men göra gott. Eller om det nu var tvärtom i Roundells fall."