Järnvägsskrot är en diktsamling skriven med en djup känsla av sorg och förtvivlan. Den utstrålar en saknad av människor som försvunnit och där allt inte hunnit sägas. Poesin innehåller en blandning av hopp och förtvivlan där författaren utlämnar sig själv, kanske till hjälp för andra i samma situation. Marianne är nitton år och uppväxt i skogen bredvid en järnväg där hon som yngre brukade vandra och leta skrot, ”Järnvägsskrot”. Marianne har skrivit så länge hon kan minnas. Redan som fjortonåring kom hon ut med sin första diktsamling, Blomknoppspoesi.