Den som tar en promenad på Kiviks gamla fiskeläge ser en bebyggelse som i
allt väsentligt är uppförd under tiden 1840-1890 med några undantag. De
gamla fiskarstugorna från tiden dessförinnan är borta, och nyare hus är
sällsynta. Detta förhållande har sin förklaring i en näring som blomstrade
under ett drygt halvsekel, nämligen sjöfarten.
Så länge befolkningen var hänvisad till enbart fiske fanns inte ekonomiskt
utrymme för investeringar, och man lagade sina nedgångna bostäder så gott
man kunde. Mat fanns i form av fisk men pengar var det ont om. Skulle det
satsas på något fick det bli båtar och redskap.
En handfull människor ändrade allt. Plötsligt fanns det genom sjöfart goda
inkomster för de som ville vara med. Helt utan risker var det givetvis inte,
men dessa fördelades på flera engagemang. Under många år fungerade
marknaden utmärkt, men inget är för evigt. Ny teknik och förändrade
handelsmönster gjorde sitt. Ofredstider bidrog så småningom också till nya
villkor.
Kiviksborna var traditionsbundna och ville inte falla till föga för
utvecklingen. Endast en person lät registrera renodlade motorfartyg på
Kivik och det blev i senaste laget för framgång. Så lärde vi än en gång att
man lätt blir akterseglad om man spjärnar emot.
Det positiva var emellertid, att Kivik blev ett tidsavtryck från epoken och
var så under lång tid. Många greps av den idyll som var resultat av
hundraårig orördhet. Detta kulturarv har gradvis eroderats de senaste 30
åren. Vi har förhoppningen att nuvarande hus- och markägare slår vakt om
de värden som ännu återstår från sjöfartens dagar.