"Hr. Leon Larsson, hatets sångare, står där, ung, blek, vek, litet konfunderad. Vi försöka slå hål på skaldeådran. Jo, mycket riktigt. Han har redan en ny diktsamling färdig: Ur djupet, som redan på söndagen skall se solens ljus, enligt ödets beslut föregången av en reklam som i sitt slag är exempellös. Det är nog för resten ej utan att den slungas ut - just av dynamitens kraft - litet tidigare än ämnat varit. Vi lyckas få se några prov av dikthäftets innehåll och få rätt att publicera en av sångerna. Tonen i det hela är revolutionär, fylld av sjudande lidelse, medan författaren i alla fall tycks ha avpolletterat de skrikande, abstrakta idealen eller vanbilderna från Hatets sånger och vidgat och fördjupat sin uppfattning, till en dikterisk konkret, och också kolsvart syn på tillvaron. Vad skall han berätta? Han är intresserad endast för sin bok. Den är hans dynamit. Någon annan förklarar han sig ej ha vetskap om. Kan den spränga några fördomar eller samhällsskrankor i luften, så må det vara hänt." (Ur Arbetet, den 24 september 1906.) Faksimil av proletärpoeten och sedermera kappvändaren Leon Larssons (1883-1922) andra diktsamling Ur djupet (vilken utgavs första gången år 1906). Ur djupet kan sägas bestå av två (sinsemellan väsenskilda) delar. Den första hälften består i huvudsak av hat- och hämndpoem (vilka känns bekanta från Larssons första diktsamling Hatets sånger). Bokens andra del består av ett kuriöst konglomerat av socialkritiska verser, kärlekspoesi, naturlyrik och skräckdikt. Verket utgavs i samband med en uppmärksammad bombskandal i Stockholm och är en oumbärlig bok text för den revolutionäre, dystopiske, ambivalente läsaren. Bifogat efterord av Lili von Wallenstein.