När Fredrik Blom blir påtvingad avtalspension öppnas en värld av tristess för honom. Han har inga fritidsintressen, vet inte hur man har kul. Hans fru Terese blir desperat. Att ha honom hemma på dagarna, cirklande runt henne som en tragisk vålnad vore katastrof. Med världens äldsta påtryckningsmedel tvingar hon honom att börja spela golf, som enligt Fredrik Blom är ett spel för idioter.
I mental och känslomässig vånda och nära psykisk kollaps efter ett otal besök i bunkrar och svår ruff svär Fredrik Blom på att aldrig mer sätta sin fot på en golfbana! En löst sammansatt gemenskap av golfare förbarmar sig över honom och döper honom med respekt och omtanke till "Bunker Freddy". Deras öde blir hans öde och genom en serie förvecklingar där golfen löser alla problem i både kärlek och död, transformeras den kroniske nejsägaren Fredrik Blom till en tacksam golfare. Han kommer fram till en för honom häpnadsväckande fråga: Varför började han inte spela golf för tjugo år sen?

Författaren, Hans Lundberg, är i grunden reklamman. Han har arbetat på reklambyråer i Sverige och utomlands. Genom personliga upplevelser, när han bodde i USA, blev han intresserad av beroendefrågor och beslöt sig för att sadla om. Han är en av initiativtagarna till att Minnesotamodellen infördes i Sverige. Han har även skrivit populärvetenskapliga böcker i beroendefrågor (Gothia Förlag).

Han ansåg på den tiden att golfare borde ha någonting vettigare att syssla med, men så fick han en järnfemma av märket Big Bomber i julklapp av familjen...
Så kan det gå.

Första kapitlet

Lysistrate från förorten...

Det lilla radhusområdet andades frid och enighet. Husen satt ihop som legobitar och liknade varandra till förväxling, det hände att till och med hundarna gick fel. Styrelsen för samfälligheten hade beslutat vid ett möte att alla husen måste målas om och man hade bestämt färg. Blå och grå. Därför var alla husen blå och grå. Och det hade inte vållat några problem, alla tyckte det var bra färger utom en udda typ i nummer elva. Han ville måla sitt hus rött. Men man hade vant sig vid honom, han hade alltid avvikande åsikter och därför hade man lagt in honom i kalkylen. Han kostade inte mer än ett milt överseende.
I nummer arton bodde Terese Blom, en kvinna i sin bästa ålder. Hon var slank och långbent, hade ljusbrunt halvlångt hår och var född vacker, men nu hade tiden börjat gnaga på henne. Kanske därför att hon var gift med Fredrik Blom. Hon arbetade hemma som redaktör för lokaltidningen och gillade att gå omkring i jeans och vid skjorta utanpå. Fri och obekymrad, rådde över sig själv och sin arbetstid.
Hon satt vid detta tillfälle i vardagsrummet som var vackert och kreativt möblerat. Hela ena kortväggen var täckt av bokhyllor som gick nästan ända upp till taket och det var inte böcker man köpt per hyllmeter för dekoration, det var handplockade böcker och alla var lästa av Terese Blom. Inte av Fredrik Blom, som hade en halv meter hylla för sig själv längst ner till vänster. Deckare han fått i present vid speciella tillfällen.
Längs ena långväggen stod en bekväm soffa för tre personer och framför soffan ett glasbord med guldkant och under soffan låg en matta från Marocko. På var sin sida av glasbordet stod två fåtöljer, den ena av gammalt engelskt snitt, den andra från svensk odalmiljö. Långväggen mitt emot soffan täcktes av glasfönster som släppte in mycket ljus, fick vardagsrummet att kännas luftigt och vid den andra kortväggen stod bokhyllor som sträckte sig upp mot halva väggen. Där hade inte Fredrik Blom några böcker. Ovanpå bokhyllorna stod diverse prydnadsföremål och det mest framträdande var en utsirad klocka, köpt under en semesterresa i Schweiz. På väggarna hängde tavlor. Riktiga original i olja och pastell av landskap, diverse fåglar och stilleben.
Terese Blom gick ut i köket, slamrade lite tankspritt med koppar och kastruller. Efter en stund började hennes spridda tankar att fokusera och efter ytterligare en stund formulerade dom ett enda ord.
Katastrof.
Fredrik Blom skulle komma hem. Och stanna hemma. Företaget han jobbade i var inne i ett stålbad och man hade erbjudit vissa äldre medarbetare avtalspension. Fredrik Blom räknades som äldre medarbetare. När detta budskap nådde resten av familjen sammankallade Terese Blom till ett krismöte mellan henne och tonåringarna Jens, arton och Camilla, sexton. Alla tre kom till mötet med en glasklar åsikt och det visade sig att åsikterna sammanföll till en. Fredrik Blom måste bort, ut ur huset. Inte så att man ville kasta ut honom ur familjen, naturligtvis inte. Men att ha honom drällande hemma på dagarna vore förödande. Barnen skulle bli gravt skadade mentalt och känslomässigt, sluta utvecklas och Terese Blom skulle åldras i förtid.
Anledningen till dessa hemska framtidsutsikter var att Fredrik Blom inte visste vad han skulle göra med sig själv utanför jobbet. Hans liv var fastlagt, inrutat. Arbete och fritid, han hade letat efter små trevligheter i fritiden men aldrig funnit några. Han gick till arbetet och när han kom hem slutade han leva, inte alltid naturligtvis, men till den grad att det onormala blivit normalt. En familj är ju som en mobil, petar man på en del, rör sig alla. Är en del livlös, blir alla livlösa. Fredrik Blom drev omkring, livlös. Och den som driver omkring livlös har en tendens att hitta fel, har ju inte så mycket annat för sig. Det var vad Fredrik Blom gjorde. Hittade fel. Det påverkade naturligtvis hans humör som drabbade hela familjen. Inte för att han förde särskilt mycket väsen av sig, snarare tvärt om, han gick in i sig själv och där försvann han. Gick inte att nå. Petade man på honom svarade han någonting vresigt och osammanhängande och det i sig skapade osäkerhet hos de andra familjemedlemmarna. Ingen visste riktigt var han befann sig. Och sen, när han kom ut ur sig själv igen, gick han omkring och hittade fel.
Nu skulle han alltså komma hem. PÅ heltid.
Garaget.
Det var Camillas förslag och vid ett första påseende verkade idén genial. Man skulle inreda garaget, sopa ut döda getingar och tvätta bort flugskit. Ställa in en säng och ett nattduksbord och en golvlampa. Sätta upp lite affischer på väggarna, men där började projektet spåra ur. Vad för slags affischer? Fredrik Blom hade ju inga intressen. Han var inte konstintresserad och när Jens föreslog lite nakna brudar förklarade Terese Blom projektet som dödfött. Garaget var inte isolerat, Fredrik Blom skulle frysa ihjäl på vintern.
Hon suckade. Det var hennes uppgift att hjälpa honom ut ur hans svårigheter och gudarna ska veta att hon försökt. Föreslagit semester, lite resor hit eller dit, olika typer av hobbies eller andra aktiviteter som fysisk träning, innebandy eller en danskurs. Ingenting gick hem, Fredrik Blom undvek hennes omtanke på sitt vanliga sätt. "Kanske värt att försöka", sa han alltid och hon kände honom tillräckligt väl för att veta att det betydde ett blankt nej. Det var hans sätt att förhala, undvika konfrontation, skydda sig mot allt som gav glädje i livet. När hon frågade honom vad som krävdes för att han skulle har roligt blev hans ansikte tomt och blankt och uttryckslöst. Han slutade fungera. Och hon måste tänka på sig själv. Det var inte själviskhet, det var en nödvändighet. Att Fredrik Blom skulle gå hemma på dagarna gav henne ångest. Han var snäll, Fredrik Blom, men enligt honom var det mesta skit numera. Det skulle bli outhärdligt, även om hon slog dövörat till. Och hon behövde arbetsro. Hon kokade en kopp kaffe, satte sig vid köksbordet och funderade på en fritidsaktivitet hon ännu inte försökt pådyvla Fredrik Blom.
Golf.
Hon suckade igen. Han skulle slå ifrån sig med ett "visst, kanske det", och sen försvinna in i sin frustrerade värld. Men hon måste som sagt tänka på sig själv och hon hade väninnor som blivit golfänkor. Lyckliga, fria kvinnor som träffade sina män i dörren när dom kom hem för att hämta sina klubbor och bagar och vagnar. Män med ett leende på läpparna. Män som lastade in ett halvt ton utrustning i bilen och drog iväg till golfbanorna. Dessa änkor fick ut det bästa av tillvaron, dom hade sina äkta hälfter kvar i livet men slapp uppleva deras mörka stunder. En del såg knappt röken av den man dom en gång gift sig med och kunde därför ägna sig åt själviska betraktelser och aktiviteter utan skuld. Med andra ord, förverkliga sig själva.
Terese Blom reste sig, gick fram till köksfönstret och stirrade ut på radhusets lilla bakgård. Ett persikoträd spretade mot himlen med knotiga armar, mot södra planket som skilde bakgården från grannen klamrade sig vinrankor och mot det andra planket växte rosor. Folk hade svårt att tro henne när hon berättade om deras persikor och röda och gröna vindruvor, men så var det faktiskt. På sommaren, när solen låg på, kunde bakgården upplevas som närapå tropisk och hon vårdade ömt sina växter. Försökte få lite hjälp av Fredrik Blom, men han var inte intresserad. Nu hade våren skickat fram några trevare. Snön hade smält bort, naturen började röra på sig, stack upp en spejare här och där för att kolla läget, skakade av sig vintern och snart öppnade golfbanorna. Fredrik Blom skulle börja spela golf antingen han ville det eller inte. Det var hon som höll i hans öde, det var för allas bästa och den här gången fick han sprattla och försvinna så mycket han hade lust, hon skulle följa efter honom ini hans mörkaste hörn. Hon stirrade ut genom köksfönstret medan hon lyssnade på sina inre röster som utvärderade läget.
Du har inga påtryckningsmedel, sa en röst, ingenting att sätta emot när han vägrar.
Nej, tänkte hon, det var så sant, så sant... Hon hade inga påtryckningsmedel, hon hade försökt allt. Kört slut på alla alternativ. Länge satt hon där och smuttade på sitt kaffe och funderade än hit och än dit och hon var just på väg att kasta in handduken när en annan röst dök upp i henne.
Han kommer att gå hemma hela dagarna och muttra om alltings jävlighet och du kommer inte att stå ut. Det blir outhärdligt, sa röst nummer två.
Jag vet, jag vet...
Du använder fel metod.
Jaså?
Övertalning håller inte, han är alldeles för insnöad.
Fredrik är inte insnöad. Han är intelligent!
Insnöad har ingenting med intelligens att göra, sa rösten. Han har fått med sig en slags fundamentalistisk pliktkänsla från barndomen, försörja familjen och allt det där och nu när han förlorar jobbet... Han vet inte hur man har kul.
Som om det skulla vara nånting nytt, mumlade Terese Blom. Men vad ska jag göra?
Chock, sa rösten.
Chock?
Ja, han måste skakas om. Ungefär som när man slänger i en människa som inte kan simma i en djup bassäng. Antingen drunknar hon, eller så börjar hon simma.
Usch, tänkte Terese Blom, så kan man inte göra!
Jag talar i bilder, sa rösten. För övrigt kan han simma. Du måste ta ifrån honom nånting som är livsviktigt för honom. Om han inte börjar spela golf förstås.
Som vad?
Vad är det män gillar mest?
Bilar, tänkte Terese Blom. Men han har ju en tjänstebil, den blir han av med under alla förhållanden...
Jag talar om fundamentala drifter, sa rösten. En bil är ingen fundamental drift. Tänk igen!
Jaa... Vi måste ju äta. Ska jag låta honom svälta ihjäl?
Gå inte som katten kring en het gröt! Röst nummer två började bli irriterad.
Jaa... Terese funderade en inte alltför lång stund. Det är väl sex då.
Precis, sa röst nummer två. Var det inte Lysistrate hon hette, den där grekiska kvinnan som övertalade sina medsystrar att förvägra männen sex om dom inte slutade slåss. Så vitt jag minns la dom ner vapnen.
Terese log stilla. Fredrik Blom var av naturen ganska pilsk av sig, det skulle bli ett hårt slag för honom.
Ja men, han är allt bra go Fredrik Blom, jag vet inte om jag vill försaka...
Två onda ting, sa röst nummer två. För övrigt är det temporärt.
Terese Blom stod länge och såg ut genom fönstret och gradvis blev hennes leende alltmer brett och snett, nästan grymt, sen suckade hon igen. En tanke slog henne. Kanske skulle han gå ut och leta upp en ny kvinna, men den risken fick hon ta, hennes sinnesfrid stod på spel. Och risken var liten, Fredrik Blom hade parkerat sig i familjens sköte och han var för oföretagsam för att ta sig därifrån.
Hon gick och ställde sig framför en spegel, strök sig över höfterna och gillade det hon såg. Sen gick hon in i sitt arbetsrum och slog på datorn.