Sedan slutet av 1960-talet har den svenska välfärdsstaten haft ambitionen att överta en stor del av det civila samhällets funktioner. Det civila samhället är de frivilliga gemenskaper som utgör en grundpelare i ett öppet och fritt samhälle, tillsammans med statsmakten och näringslivet. Familjen är det civila samhällets kärna, men där finns frivilliga sammanslutningar som grannsamverkan, idrottsklubben, församlingen och så vidare. Det civila samhällets huvuduppgifter är att socialisera individerna (i bemärkelsen skola in dem i samhället), uppfostra dem och vid behov beskydda dem och stötta dem. Det civila samhället är den främsta aktören i att överföra de dygder och värderingar som behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och utvecklas.
I 1974 års regeringsform förklarade staten att den hädanefter skulle ta över det civila samhällets stöttande och beskyddande uppgifter. Fyra årtionden senare blir resultatet allt tydligare. Välfärdsstaten har trängt tillbaka det civila samhället och försvagat det. Det civila samhället har till stor del förlorat sin auktoritet och handlingskraft och dess funktion i att upprätthålla dygder och värderingar och överföra dem till nya generationer och medborgare har försvagats rejält.
Inte överraskande har staten visat sig vara oförmögen att göra det civila samhällets jobb. Välfärdsstaten har tagit sig vatten över huvudet. Det urgröper dygderna, skadar människornas välfärd och hämmar nationens utveckling.