"Boken kan ses som en hyllning till dem som arbetade i gruvan och ovan jord, med ett rikt och högklassigt bildmateral där man möter människor och miljöer. I intervjuer och dagboksliknande texter kommer Söderberg människorna och gruvlivet nära också i ord. "Det är inte bara ett arbete som upphör", skriver hon i samband med nedläggningen. För många handlar det om en "identitet så stark att livet bortom gruvan i det närmaste ter sig meningslöst". Söderberg ger några beska slängar både åt gruvbolaget, som i en ekonomiskt prekär situation lade ner gruvan, och åt dem som inte har något intresse av att bevara minnen av verksamheten i Laisvall: Silvermuseet i Arjeplog, länsmuseet i Luleå och Bolidens gruvmuseum. Själv gör hon vad hon kan för att Laisvall aldrig ska glömmas - förutom boken också filmen "Länge leve gruvan!" (2008). Med en viss sorgsen triumf berättar hon om hur det gick när den 86 meter höga gruvlaven från 1952 skulle sprängas inför filmkameran den 28 september 2006: laven fick sig visserligen en knäck och sex graders lutning, men det krävdes ytterligare en sprängning nio dagar senare för att verkligen få ner den. Hon, och andra med henne, frågar sig varför den inte kunde räddas som ett minnesmärke. Det varaktiga monumentet över gruvepoken i Laisvall blev nu istället hennes egen vackra bok." Tom Hedlund, Svenska Dagbladet 7/6 2009 www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3028145.svd?voted=1244493636326=