År 1730 skrev Samuel P. Björckman den första svenska avhandlingen om »zigenare« i Sverige. Nästan 300 år senare avvisade Stockholmspolisen regelvidrigt rumänska romer av det enda skälet att de bedrivit »dagdriveri/tiggeri«. Migrationsminister Tobias Billström försvarade praktiken, som sedermera fälldes av Justitieombudsmannen. Denna bok analyserar för första gången den svenska antiziganismens historia som ett sammanhang av sociala, religiösa och rasistiska fördomar, och konsekvenserna för denna nationella minoritet, som levt över 500 år i Sverige. Vilken roll har akademikerna, prästerna och poliserna spelat?Hur gick det till när antiziganismens praktik växte fram ur debatter om lösdriveri, rasbiologi, steriliseringar, invandring och svenskhet? I boken analyseras ingående Jönköpingskravallerna år 1948 och en tvångsförflyttning av romer i Ludvika1956. Ur ett rikt arkivmaterial framkommer en detaljerad bild av rå diskriminering och socialmisär. Slutackordet söker politiska svar på hur samhället idag kan bryta med detta arv genom att lära av dem som sa emot.