Sedan valet 2006 har Sverigedemokraterna blivit en allt mer påtaglig del av den svenska politiken. I redovisningar av opinionsmätningar trängs numera partiets blåsippa bland riksdagspartiernas symboler. Partiledaren Jimmie Åkessons röst är ett återkommande inslag i radio och tv och ute i landets kommuner ställs lokalpolitiker öga mot öga med partiets representanter. Det är en situation som har lett till många frågor. Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna? Vad vill partiet egentligen? Varför växer deras stöd? En av de vanligaste frågorna jag får i mitt arbete som föreläsare för Expo är hur Sverigedemokraterna ska bemötas. Frågan är inte på något sätt ny. Under Sverigedemokraternas drygt 20-åriga historia har partiet oroat och utmanat sina politiska motståndare. I början av 1990-talet var det enkelt att avfärda företrädarnas löften om respekt för demokrati. Det var bara att peka på det faktum att partiledaren Anders Klarström själv var gammal nazist. Sedan dess har en rad exempel på hur partiet kan bemötas presenterats. Bland annat har Ungdom mot rasism satt samman svar på främlingsfientliga påståenden. Det finns alltså exempel och erfarenhet att luta sig mot. Trots det upplever uppenbarligen många att de famlar i mörker. Det finns ingen medicin Många av Sverigedemokraternas motståndare söker efter en slags medicin som, om den användes, skulle göra att ingen längre vill rösta på partiet. Som om det fanns ett enkelt svar på hur partiet ska bemötas. Bland annat försöker man påvisa partiets ”dolda agenda”. Det gör att man missar vad partiet faktiskt står för i dag – helt öppet. Den som läser Sverigedemokraternas olika politiska skrifter, program och propagandamaterial får en tydlig bild av vad partiet vill. Sverigedemokraterna vill inte ha mång-kultur. Punkt slut. Annars fastnar man i siffergymnastik. Visst kan det vara så att Sverigedemokraterna vantolkar och till och med ljuger om siffror och statistik. Men i andra fall är de undersökningar de hänvisar till faktiskt korrekta. Vad svarar man då? Utgå från din egen ideologi Det är dags att ge upp hoppet om ett enhetligt svar på Sverigedemokraternas argument. Politik handlar om motsättningar. Alla politiska rörelser har sin egen värdegrund och förklaringsmodell till varför samhället ser ut som det gör och vad som bör göras för att det ska fungera bättre. Det är skillnaderna i de olika ideologierna som föder motsättningarna i politiken. När de olika idéerna stöts och blöts uppstår det som vi kallar för politisk debatt. Sverigedemokraterna har sin värdegrund och sin ideologi. Frågan är: Vilken är din? Är du liberal finns det särskilda skäl att motsätta dig Sverigedemokraternas politik, är du socialdemokrat finns det andra. Står du utan någon tydlig politisk grund får du ställa dig frågan varför just du ogillar Sverigedemokraternas politik. Inga enkla svar Den här boken är således ingen medicin. Den ger inga enkla svar som alla kan använda. Jag försöker i stället vrida och vända på argumenten och utgå från så många ideologiska utgångspunkter som möjligt. Och eftersom politik handlar om motsättningar kommer många av de svar jag ger att vara just motsägelsefulla. Sedan är det upp till dig som läsare att utgå från din ideologiska hemvist. Svaren ska inte betraktas som ställningstaganden från Stiftelsen Expo, utan som mina förslag till verktyg i debatten med Sverigedemokraterna. Jag utgår från fyra teman; ”Demokrati”, ”Svenskhet”, ”Kriminalitet” och ”Ekonomi”. Till dessa har jag hämtat sverigedemokratiska- påståenden från de senaste åren. Det kan handla om artiklar i partiets tidning, flygblads-texter, insändare, politiska program, tal och blogginlägg från olika partiföreträdare. Oavsett tema kommer du som läsare att upptäcka att frågorna går in i varandra. Orsaken är enkel. Sverigedemokraterna kopplar samman i stort sett varje samhällsproblem med det mångkulturella samhället. Så enkelt kan det väl ändå inte vara?