Vi fortsatte vår vandring genom rymden. Omkring oss strålade Vintergatans alla ljus och lyste upp natten. Vilket som var jordklotet gick inte längre att urskilja bland alla de andra planeterna och solarna. Jag kände mig väl till mods. Det gav en underbar känsla av frihet att vandra där tillsammans med Adrios. Vi gick länge utan att tala med varandra och jag njöt av den fullkomliga tystnaden omkring oss. Skönheten var överväldigande. Stjärnorna gnistrade som fyrverkerier och rymden var mörk som den svartaste sammet utan att det kändes det minsta hotfullt. Jag tänkte att jag skulle kunna gå där i all evighet. - Fast det ska vi inte göra, sade Adrios. Återigen läste han mina tankar. Vi har ett mål för vår vandring. Du minns det nog inte ännu, men den första ort som människan kommer till efter det att hon lämnat jorden är en plats där hon kan se tillbaka på sitt liv. Hon behöver gå igenom det och bearbeta sina upplevelser innan hon kan gå vidare. - Är det långt dit? frågade jag. - Den frågan är omöjlig att besvara. Här finns inga avstånd och heller ingen tid. Vi är redan långt bortom tid och rum, förklarade han. - När kommer vi då fram? Jag blev förvirrad för jag kunde inte alls föreställa mig en tillvaro utan tid och rum. Vad fanns då att hålla sig till? - Vi kommer fram när du känner dig redo, sade Adrios. Det är dig vi inväntar. Du behöver förbereda dig och ställa om dig från ett jordiskt levnadssätt till det liv vi lever här. Ditt minne av det överjordiska måste börja röra på sig och återvända. Det blir lättare för dig att komma dit om du redan vet vem du är och har hunnit anpassa ditt utseende så som du har gjort. Och om du har hunnit ta farväl av jorden. - Men det tycker jag att jag har gjort, sade jag. - Ja, jag tror nog att du är väl förberedd nu. Ta mig i hand så flyger vi den sista biten.