När jag intervjuades inför min första pastorstjänst var jag nervös och visste inte vad jag skulle förvänta mig. De tolv diakonerna satt i en rad framför mig och turades om att ställa frågor som jag svarade på så tydligt jag kunde. Allt gick hyfsat smidigt, men så kom den riktigt besvärliga frågan: ”Hur tänker du när det gäller skilsmässa och omgifte? Skulle du viga någon som är frånskild?”
Jag visste inte om det var en kuggfråga eller om den helt enkelt var ärligt menad. Som församlingstjänare kanske de själva behövde hitta ett svar på just den frågan eller också var det bara ett test på hur renlärig jag var. Hur som helst trodde jag inte att jag skulle
kunna sammanfatta min åsikt i en enda mening och när jag tänkte på det kunde jag inte bestämma mig för vad jag egentligen tyckte.
Till slut bestämde jag mig för att ge ett svävande svar:
”Tja, jag gissar att det beror på. Varje fall borde nog bedömas individuellt.”
Jag tyckte det lät bra och lyckligtvis verkade de hålla med, eftersom de erbjöd mig jobbet, men jag beslutade mig för att studera ämnet skilsmässa mer på djupet så snart jag kunde.
Det var bra att jag bestämde mig, för snart behövde jag ett riktigt svar på det som dittills hade varit en hypotetisk fråga. Min baptistförsamling fanns i en förort tillsammans med tre andra lokala kyrkor; en anglikansk och två katolska. Flera frånskilda personer från de andra församlingarna kom till oss och frågade om vi kunde tänka oss att viga dem. Anglikanerna sade något i stil
med: ”Vår präst säger att vi inte får gifta om oss i vår kyrka. Han sade åt oss att viga oss borgerligt och sedan ha en välsignelseakt i kyrkan, men vi vill lova varandra trohet inför Gud och inte inför en borgerlig vigselförrättare.”
Katolikerna hade ytterligare ett problem. ”Min präst gav mig rådet att annullera mitt förra äktenskap, men det innebär ju att det äktenskapet inte skulle vara juridiskt giltigt längre.” Jag minns särskilt en man som var väldigt upprörd: ”Jag vill inte att mina barn ska vara utomäktenskapliga.” Även om katolska teologer skulle säga att det inte är så det fungerar, är det precis så många i kyrkan ser på en annullering.
Allt det här gjorde mig väldigt mån om att verkligen förstå hur jag skulle ge ett bra svar till dessa uppriktiga kristna.
Sedan insåg jag att en del av mina diakoner var frånskilda och nu levde i nya äktenskap. Skulle jag tvinga dem att avsäga sig ledarskapet i församlingen? Om jag gjorde det, insåg jag att jag skulle förlora en del av de som jag tyckte var de mest andliga i hela kyrkan och vilkas familjer och äktenskap var föredömen som Gud verkade välsigna.
Jag var omgiven av människor som behövde hitta fram till rätt svar – men vad var det rätta svaret? Jag hade alltid tyckt att de bibelställen som tog upp ämnet var både förvirrande och motsägelsefulla.
• Varför sade Jesus nej till skilsmässa ibland och varför tillät han det andra gånger?
• Varför godkände Jesus bara skilsmässa vid otrohet, medan Paulus tillät det bara om man blir övergiven av sin partner?
• Varför likställde man omgifte med otrohet, även efter en skilsmässa på grund av otrohet?
Jag kastade mig över böckerna, i alla fall över en av dem – Bibeln – och jag blev förvånad över vad jag läste. Det var inte innehållet i sig som förvånade mig, eftersom jag hade läst alla de viktiga bibelsammanhangen
i ämnet tidigare, men det som förvånade mig
var att det plötsligt blev begripligt för mig.