Det är det särskilda oöversättbara momentet i en text som tillåter oss?att se det främmande språket i sin helhet«, skriver den amerikanska poeten Rosmarie Waldrop i sin essä om att översätta Edmond Jabès. kärnan i sitt arbete beskriver Waldrop som en »översättningens enhet«, där enskilda lösningar egentligen spelar mindre roll. Snarare menar hon, med Nietzsches ord, att det handlar om att överföra själva »tempot hos stilen, hos dess metabolism«. Hon tillbringar långa sessioner med Jabès för att få klarhet i sina översättningsfrågor, men han svarar på samma sätt som han skriver sitt verk, sin oändliga Bok ? med nya frågor, sidospår och utbyggnader, med »additional glimpses«. Våren 2013 reste vi till teheran för att möta sex iranska poeter, samtliga kvinnor ur en yngre poetgeneration: Rosa Jamali, Roya Zarrin, Aida Amidi, Anna Lamsoo, Fateme Ekhtesari och Bahareh Rezaee. tillsammans skulle vi arbeta med överföringen av deras dikter till svenska, men bara en av oss talar persiska, och flera av de iranska poeterna kan mycket lite engelska. Merparten av arbetet skedde alltså i ett slags språkligt mellanrum, där vår tolk Aslan Manouchehrpour gjorde en ovärderlig insats, och där viljan att förstå och göra sig förstådd i hög grad fick ersätta lexikal, idiomatisk och all möjlig annan språklig kunskap. Det går att kalla denna översättningspraktik ? liksom många andra skrivande praktiker ? för tvivelaktig, och arbetet har i hög grad inneburit ett intensivt tvivlande.?Hur översätter man ett klassiskt versmått som genomgått postmoderna förskjutningar? kan valet att frångå originalets form legitimeras av försöket att överföra andra metaboliska processer i dikten, som vi ibland?gjort med Lamsoos och Ekhtesaris rimmade chaharpare respektive ghazal? Hur synliggör man de politiska anspelningar som på samma gång döljs och framträder i vedertagna metaforer? Hur kompenserar man, som till exempel hos Zarrin som använder?sitt eget förnamn Roya (på persiska »dröm«), för dubbelexponeringar?som är omöjliga att återge? Eller för persiskans pronomenglidningar hos Amidi, som oundvikligen och av grammatiska skäl är dömda att falla bort i svenskan? Hur kan man förstå poetiska revisioner av myter man sedan tidigare inte är bekant med? Hur låter man det nya rummet ? ett bokstavligt talat rymligt undantagsrum i en våning belägen högt över teherans gator, där vi tillsammans tillbringade långa arbetsdagar ? förändra den egna orienteringen i dikt och värld? När översättaren inte talar eller läser källspråket är det som översätts kanske bara en serie »additional glimpses« av ett poetiskt språk, av?en gemensam läs- och skrivakt, ett samtal mellan skilda poetiker och poesitraditioner, ett intensivt möte mellan skrivande människor. Det som går förlorat kan kanske inte suddas?ut från det som uppstår, utan förnims i dikterna på målspråket som en oroande närvaro. En motståndsrörelse på mitt skrivbord, en rad hämtad ur en dikt av Bahareh Rezaee, är fortsättningen på det konstnärliga utbyte mellan kvinnliga poeter som påbörjades?2011 på initiativ av kholod Saghir?och Hanna Nordenhök. Första?delen var ägnad palestinsk poesi skriven av kvinnor, och fick namnet Ensamma kroppar kan inte skriva efter ett fragment av poeten Somaya El Sousi från gaza. Man skulle kunna hävda att kvinnors skrivande alltid?är oppositionellt, nedsänkta som vi är i ett globalt patriarkalt system där kritiska kvinnogemenskaper ? särskilt de som handlar om att producera kunskap ? på många sätt utgör ett hot mot samhällsbygget. Ett möte mellan kvinnliga poeter skulle i så fall per definition kunna förkroppsliga en motståndsstrategi, en möjlighet till förändring av ordningar. Men ett sådant möte bär naturligtvis också på sin egen problematik, i?form av ofrånkomligt reproducerade makthierarkier sammansatta inte bara av kön utan också av klass, ras/etnicitet, och andra ordningar som definierar vår postkoloniala samtid. Att mötas i den famlande översättningen, i den gemensamma läsningen av dikten, kan i bästa fall innebära att öppna sig för mötets osäkerhet, att blotta både sitt våld och sin skörhet, att riskera sig själv och sitt språk. Att konfronteras med sin egen begränsning och ändå välja att fortsätta försöka. Misslyckas igen, och misslyckas bättre. Det man inte förstår kan man inte översätta. Men om vi redan förstod skulle vi inte behöva försöka. Detta nummer av Kritiker innehåller ? förutom poesi, essäistik och intervjumaterial ? också utsnitt ur den samtida prosan, samt verk?av tre konstnärer med koppling till Iran. Vi har velat presentera inte bara några emblematiska poeter ur en äldre generation ? Simin Behbahani och Forough Farrokhzad ? i relief mot yngre poeter bosatta i Iran, utan också ett urval poeter, som i likhet med många andra iranska författare, lever i exil i Sverige eller i andra delar av världen: som Jila Mossaed, Mana Aghaee och Saghi Ghahreman. Vi har mött en poesi som likt?en nyfödd sliter sig ur livmodern?och drar poeten vid näsan med en napp. I dikten kan världen vara en liten blå karamell under poetens tunga, eller smugglas över gränsen längs linjerna i en anteckningsbok. Här utgörs moderlandet av ett provisorium, en ständig fram- och omskrivning, ett snigelhus fastväxt?på den skrivandes rygg. Dikten är kanske denna tusenfotiga spegel, eller en stad som invaderas av råmande?kor och sparkande hyndor. En motståndsrörelse på våra skrivbord. En armé av besegrade ord, eller det som får en att återvända till gatornas folkmassor. Helena Boberg Athena Farrokhzad Linn Hansén Hanna Nordenhök Sofia Stenström Jenny Tunedal