Med sin osvikliga känsla för det malmöitiska undre världen-idiomet, en säregen sociolekt som hämtar sin kraft ur decennier av ackumulerat underläge, överförde han glimtar av denna verklighet till teaterscenen. Det språkfyrverkeri Ekelund iscensatte har han, enligt min mening, bara överträffat i den med Fackförenings­rörelsens Ivar Lo-pris belönade romanen m/s Tiden, och han drog med sig publiken i skrattanfall som många gånger slutade i tårar – hilarious!, ja man får gå till engelskan för att hitta det rätta adjektivet. Den första av fubbickföreställningarna, Fubbick Town, sattes upp på Konsthallens scen i Malmö 1997 i Göran Stangertz regi och med en lysande och helt ­igenom trovärdig Pierre Dahlander som ”Johnny Månsson”; pjäsen gick för fulla hus i månader. Några år senare, 2004, kom uppföljaren om en åldrad ”Johnny”, Fubbick – Återkomsten, även den en stor publiksuccé och med samma regissör och skådespelare.