– Och du som är så stor Erik, borde väl begripa när ni hittar på något som kan va farligt!
Pappa håller förmaningstal vid eftermiddagskaffet. Farmor suckar högljutt och både Hugo och Stina ser allvarsamt på ungarna där de sitter, slokörade, vid köksbordet.
– Snälla Farmor, kan jag få lite kaffe, piper Ulla. Lite bara, med mycket mjölk i, lägger hon till med sitt tandgluggsleende.
Stina häller upp i Ullas kopp, samtidigt som även hon suckar högt. Hon klappar Ulla på huvudet.
– Men, pappa …, börjar Erik lamt.
Han vet att han inte har mycket att komma med till sitt försvar. Bara att de hade roligt, om det nu är ett försvar.
– Men han slog sig ju inte, som tur väl var, lägger Oske till och försöker blidka pappa med ett vagt leende. Det var bara den ena skidan som bröts.
Här, i fjärde delen av serien om den småländska bonnatösen Oske, fortsätter BrittMarie Konradsson att skildra ”hur det var den gången”. DÅ, under
efterkrigstidens första årtionde.
Oske och hennes vänner älskar äventyr och är fyllda av spännande idéer om vad som ska göras efter skoldagarnas slut.
Den här gången får vi möta Oske och hennes syskon när hemmet sakta förändras, nu när pappa möter den unga Lottie. Det blir björkedragning!
Och när det skallrar i husets fönster under bröllopsfesten, då undrar alla vad som händer.
Ett s t o r t äventyr – en resa ända till Amerika och till de en gång utvandrade släktingarna. Här berättas om nöd och slit bland släktens guldgrävare och Oske får lära sig ett nytt språk.
Familjen drabbas också av sjukdom och stor sorg. Och i tidningen står det om ”kvicksilverförgiftning”. Trots detta finns det alltid små glädjeämnen
som binder samman dagarna till lyckliga tider. Och på den lilla skogsgården finns ju alla de människor och djur som Oske älskar.
Barnen blir något år äldre och kärleken börjar smyga sig in bland dem.