Träden bakom mig ser inklippta ut. Vi står i den där korsningen. Det var strax efter att allt började. Något märkligt har hänt med ljuset som ger känslan av ett negativ. Färgerna har liksom vänt sig ut och in. Jag visste redan där och då - på något märkligt sätt - hur avgörande den där Prenzlauerberg-episoden med den laserögda hunden Rudi, pillerburken och det nyckfulla mörkret i Berlin skulle bli.
Just det, också viktigt. Tror jag. När jag tänker på den där bilden så ligger Suicides "Ghost rider" och mal i bakgrunden. De inverterade färgerna blinkar - eller flimrar snarare - i takt med låten. Jag kan inte låta bli att erkänna att det är något David Lynchskt över det.