Då, Margareta, är det väl dags för dig att avsluta dina studier. Jag låg kvar i hans famn i några sekunder innan jag riktigt uppfattade vad han hade sagt. Så stödde jag mig på ena armbågen och såg på honom, trodde för ett ögonblick att han ville skoja, men såg omedelbart allvaret i hans ögon. Vad menar du? Nu behöver du ju inte studera mer, log han. Nu kan du få slappna av och om något år bli doktorinna. Hur låter det? Vad menar du, sa jag igen. Doktorinna? jag ska ju bli läkare precis som du!? Men det är ju helt onödigt, Margareta, sa han och började sätta sig upp. Nu är vi ju gifta och ska leva familjeliv med barn och? Inte kan du vara läkare då. Det räcker väl med en läkare i familjen. Han skrattade till som för att betona hur absurt hela resonemanget var. Jag reste mig hastigt och drog lakanet om min nakna kropp. Ställde mig vid fönstret och tittade ut i gryningsljuset.