"Jag längtar bort" har en märklig tillkomsthistoria. Den föddes ur en bild, den bild som nu pryder bokens omslag. I flera år hängde den som tavla över författarens dagbädd, den smög sig in i hennes drömmar och den oroade henne, när hon vaken försökte koncentrera sig på livets fakta.  Vem är flickan på bilden, kunde hon då tänka, och vad skrev hon i sitt notisblock?.  Till slut frågade hon sin son Mathias, konstnären bakom tavlan.  –  Det är ju du, sa han.  Och då såg hon: Det långa ljusa håret var en gång hennes. Liksom den grönrutiga dräkten, som hon ofta använde, när Mathias var barn.  –  Men vikingabåtarna ? fortsatte hon fråga.  –  Det måste förbli ett mysterium, svarade Mathias. Om man avslöjar allt, spräcker man visionen. Den som Gud i sin himmel bevakar med sina alltseende ögon. Marianne Jeffmar debuterade som poet 2014 med "Dikter från planeten Zog". Också de säger mycket om hennes syn på diktens hemlighet, den som bäst låter sig formuleras mellan raderna. Om "Dikter från planeten Zog" skrev Anders Sjöbohm för Bibliotekstjänst (BTJ-häfte 14110370):  »… Hela tiden talar författaren med en starkt närvarande röst och dikterna efterlämnar inte sällan känslan av att ha lyssnat till ett klangrikt, koncentrerat ackord: ’ Våg i rörelse /Stillastående vatten /Kan de förenas?...’» Och Ann Lingebrandt för Upsala Nya Tidning:  »… Här samsas anspråkslösa ungdomsdikter från 1950-talet med nyskrivet material, som har gemensamt det enkla tilltalet, den milda humorn och nyfikenheten på vardagens mysterier…»