Detta är den tredje boken med samma namn, Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, april 2014-oktober 2015. De två tidigare har omfattat 2008-2011 och 2012-mars 2014.
I samtliga tre böcker berättar miggor - anställda vid Migrationsverket - om vad de ser, hör och upplever som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. De avslöjar i boken för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. De beskriver autentiska ärenden, asylbedrägerier och lögner och en ofta lätt kaotisk situation där den ena avdelningen eller enheten inte riktigt vet vad den andra gör. Men också glädjen när de i mer sällsynta fall kan bevilja uppehållstillstånd eller flyktingstatus åt människor med faktiskt behov av, och rätt till, det enligt utlänningslagen.
Från augusti 2015 har mycket förändrats. Då började en - i brist på bättre ord - folkvandring av aldrig tidigare skådat slag. Människor från främst muslimska länder (Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia) började söka sig mot vad de trodde skulle vara ett bättre liv, nu när tillfälle gavs att ta sig in i ett Europa utan yttre gränskontroller. Bland de hundratusentals som kom och - i skrivande stund i mitten av november - fortsätter att strömma in i Europa, finns också terrorister, kriminella och faktiskt skyddsbehövande. Situationen är dock så kaotisk och ingen vet vilka de egentligen är äkta id-handlingar inte hör till vanligheterna.
Den bild av asylinvandringen som getts i svenska medier har inte varit allsidig och har därmed inte gett en korrekt bild av hur det har sett ut i verkligheten, även om ett fåtal, men förhoppningsvis växande antal svenska journalister börjat inse att de inte gör ett gott journalistiskt arbete om de inte börjar att ärligt och rakt skildra den komplexa och osminkade verkligheten.
Miggorna har i snart åtta år berättat, rapporterat, larmat inifrån det tämligen slutna verket. Hade de politiskt styrande läst och förstått vad de berättat och valt att agera kraftfullt för att se till att ordning skapades på asylområdet, då hade det sett annorlunda ut i Sverige idag. Kapaciteten och möjligheten att ta emot faktiskt skyddsbehövande och riktiga flyktingar hade varit oerhört mycket bättre och mottagandet betydligt mer humant.
Miggornas texter visar med all önskvärd tydlighet att man inte ska tro att sådant som är jobbigt och obehagligt försvinner för att man låtsas att det inte finns. Verkligheten är ju inte enbart svart. Och inte heller helt vit. Den är oftast svart och vit. Samtidigt.
Några citat ur miggornas texter:
”Efter utredningen stressas handläggaren av teamledare/chef att snabbt skriva beslutet. Ett snabbt skrivet beslut innebär alltid ett beviljat permanent uppehållstillstånd och det tar kanske totalt cirka en timme att skriva.”
”Vi har väldigt små möjligheter att avslöja ISIS-anhängare och andra galningar som söker asyl här. Vi vet, och SÄPO vet, att vi i Sverige har gett uppehållstillstånd till allehanda terrorister genom åren.”
”Hur ser verkligheten ut? Jo, stora grupper av dem som säger sig komma direkt från Syrien bor redan legalt i ett annat EU-land som Danmark, Spanien, Italien eller Grekland och har medborgarskap där eller uppehållstillstånd. Eftersom de bor inom EU reser de legalt, enkelt och bekvämt till Sverige.”
”Att andra länder i EU skulle göra som Sverige, lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga.”
”Jag känner till ett antal personer som suttit på asylboenden i 8 – 10 år nu …”
”Det finns personer med invandrarbakgrund som reser från Sverige till olika länder och mot avgift där ger råd om hur man ska göra för att vilseleda Migrationsverket.”
”Det räcker att kunna tala arabiska, att ha köpt ett falskt syriskt identitetskort samt att ha en bra påhittad och inlärd asylberättelse. När de sedan, vid asylutredningen, möter en stressad och/eller oerfaren handläggare som inte har tid att ställa annat än ytliga frågor samt utredningstiden är snålt tilltagen, då är det permanenta uppehållstillståndet så gott som redan klart.”