Where do I end and you begin? Where is that point where "me" turns into "you"? The closer I look, the harder it is to see. Everything is just the same kinds of materials, repeated over and over, reused over and over. How can a division ever be made? Or is it the division that makes the materials relevant? Without division no change, without change no time, and without time no life. Without you, no me.
Yours truly,
The Inside
Kära Utsidan,
Var slutar du och var börjar jag? Var är den punkten där "jag" blir "du"? Ju närmare jag tittar desto svårare är den att se. Allting är ju bara samma slags materia, återanvänd och upprepad i olika ordning, hur är det ens möjligt att göra en uppdelning? Eller är det uppdelningen som gör materian relevant? Utan uppdelning ingen förändring, utan förändring ingen tid och utan tid inget liv.
Utan dig finns inte jag.
Din för evigt,
Insidan"
Utsidan som skriver till Insidan, Öarna som skriver till Kontinenten och Läsaren till Poeterna.
Boken har parallelltext på svenska och engelska.
Tilda Dalunde är född 1982 och bor verksam i Stockholm. Hon är konstnär och boken är gjord som en del av det masterarbete hon inom kort presenterar på Konstfack. Hon beskriver själv boken på följande sätt:
"Som en väg in i projektet lät jag olika aspekter av det skriva vykort till varandra. Jag valde vykortsformatet eftersom jag redan kommit fram till att resandet, eller rörelsen mellan platser, var ett viktigt element. Men också att de olika aspekterna var isolerade från varandra på samma sätt som öar i ett hav och att deras isolering inbjöd till den typ av fragmenterade kommunikation som vykortsskrivande är, snarare än en pågående dialog via tex brev eller telefon."