Jag vet inte om det var fröet till boken, men kanske. Jag hade sett en tavla av Per Sonerud och ropat ut på Facebook att jag tyckte att den var fantastisk och genom det blev vi vänner på samma Facebook. Sen började det – högst oregelbundet – komma privata meddelanden från Per som var bort- om det surrealistiska. Det var en ögonöppnare, jaha, det finns en större galning än jag. Jag hade alltså ingen aning om vem mannen var. Jag visste bara att jag uppskattade hans konst och att han författade högst surrealistiska meddelanden – våldsamt berusade skulle man kanske också kunna beskriva dessa meddelanden som. Då menar jag inte att han var full, för det har jag ingen aning om, men meddelandena i sig hade inte blivit insläppta på krogen, om dörr- vakten inte hade varit högst bohemisk. Det är underligt att jag inte visste vem Per var. Jag har som journalist varit djupt inne i mu- sikvärlden – och Per var en viktig del av den svenska musikvärlden, skivbolagsdirektör och allt: Perssons Pack, Svenne Rubins, Traste Lindéns Kvintett, Hjalle och Heavy, After Dark... Men vi gick om varandra. På samma gata. Men olika trottoarer. Det är jag glad för. Den man inte känner till har man inga förutfattade meningar om. Man behöver inte bete sig för man vet inte hur ska man bete sig och – i brist på bättre – är man sig själv. Då kom ett meddelande som undrade om jag kunde tänka mig att skriva en text om en mål- ning. Jag såg tavlan – en man med en Dry Martini – och jag ropade där jag satt på kaféet Louie Louie på Bondegatan på Södermalm: Det är jag! Jag vet inte om jag minns rätt, men jag tror att det var en dag då jag var fattig och jag svarade att ingenting skulle göra mig gladare, men att jag inte hade råd att bara ha kul. – Nej, nej, sa Per. Jag betalar. – Betalar? – Ja, jag har förstått att du tillhör inredningen på Östgötakällaren, jag sätter in en spritpeng där. – En spritpeng? – Jag skickar en snubbe, som inkognito lägger in stålar till två öl och två Gammeldansk. – Underbar idé, var det enda jag kunde svara på det. Sen skrev jag och jag är aldrig nonchalant och slapp när jag skriver, men det här var en ren polargrej. Jag skrev direkt på den lilla ruta med en bredd på 3–4 centimeter som finns för privata meddelanden via Facebook. Det ger ingen idealisk överblick över det skrivna, men det här var ju bara på kul. Senare samma dag gick jag, som brukligt är, till Östgötakällaren och bartendern sa: – Du, Tore, det hände nåt skumt nyss, en man kom in och lämnade ett kuvert med 300 spänn och sa att det var till din barnota. Han betalade för dig. Och han betalade i förskott, känner du 7 6 till någonting om det här? – Ja. Häll upp en öl och en Gammeldansk. Det här är lön för mödan. Det är avtalat, sa jag. Alla kan förstå att Per Sonerud redan här hade antagit proportionerna av en grekisk gud för mig. Jag trodde fortfarande att han bara var en begåvad – och generös – galning. Det är inte så bara, det är det bästa, men ni förstår vad jag menar. Vi hade skoj. Inget mer. Då kom ett nytt meddelande: – Jag vill aldrig träffa dig, vi ska aldrig ses, skrev Per. – Jag vill för fan inte träffa dig heller, skrev jag tillbaka. Det kändes som om jag hade dött och kommit till himlen. En surrealistisk relation, endast via skrift, som då och då skulle utmynna i mystiska insättningar i baren på Östgötakällaren av spritpengar. En mecenat. Allt fritt från hela den sociala samvaro som ofta inte är roligare än att piska mattor i ösregn. Och så där höll det på. Och så där fortgick det. Tills en dag, tio månader efter att jag hade skrivit min text om tavlan med mannen som drack en Dry Martini – eller det kunde ju vara vil- ken cocktail som helst, till exempel en Manhattan, men jag såg det som en drajja direkt jag såg tavlan. Allting ligger i betraktarens ögon. Och ofta har jag inget annat i mina ögon än en Dry Martini. Jag kan se en dvärgpudel och tänka: Dry Martini! Det är inte friskt, men det är sådan jag är. Det ringde på telefonen. Jag satt i baren på Östgötakällaren, klockan var runt 21.00: – Det är Per Sonerud. Du måste komma upp. Nu blir det bok! Du ska hålla i allt. Du är re- daktören. – Komma upp vart? – Hudiksvall. Jag hämtar dig i min Rolls Royce vid stationen. – Jag har inte råd att åka till Hudiksvall. Sa du Rolls Royce? – Ja, jag betalar. – Ja, okej, låt mig kolla om det finns några bra priser på andraklassbiljetter. – Är du från vettet?! Du ska åka första klass! Beställ! Kom hit! – Men jag kan inte ligga ute med de pengarna, jag har inga pengar att ligga ute med, sa jag. – Jag skickar en snubbe, sa Per Sonerud. – Vad är det över huvud taget för bok du pratar om, sa jag. – Ja, du skrev ju en text om en av mina tavlor, nu har jag målat dryga 40-talet tavlor och det finns en författare till varje tavla. Nu blir det bok! Du ska vara redaktör. Samtalet avslutades och jag tänkte: det här känns inte verklighetsförankrat. En timme senare smög en man fram till mig vid min barstol på Östgötakällaren och viskade i mitt öra: – 1 500 spänn. Från Sonerud. Jag stoppade ner tre krispiga 500-kronorssedlar i bakfickan, beställde in en ny runda och tog fram telefonen och bokade en tur och retur till Hudiksvall. Första klass. När jag dagen efter anlände blev jag verkligen upphämtad i en Rolls Royce och jag hade blivit mindre överraskad om jag inte hade mötts av någon, om allt bara hade varit ett kul, om än rätt dyrt, skämt. Minns jag rätt var Rollsen inhandlad för att en Rolls Royce var själva signumet på att man var spindeln i nätet i musiksammanhang, i alla fall på 1960- och 1970-talet i London. Jag tror att Sonerud nämnde Peter Grant (Led Zeppelin), Robert Stigwood (Eric Clapton, Bee Gees) och ett par till managers som exempel: Rolls Royce (acceptera inga alternativ). Du finns inte i Premier League om du inte åker Rolls Royce. En självklar estetik och hållning som Per Sonerud på ett all- deles självklart sätt importerade till Hudiksvall. Jag frågade inte högt, men jag frågade mig själv: Finns Per Sonerud på riktigt? Eller är han bara en hallucination? Jag stannade hemma hos Per i fyra dagar, tre övernattningar, och levde mitt vanliga liv, som- nade vid tre på natten, vaknade elva på morgonen, smörjde motorn i två timmar med cigarretter och svart kaffe och kunde börja jobba vid 13.00 med de texter som, vid sidan av målningarna, utgör denna bok. Per å sin sida började jobba 03.00 på morgonen i ateljén, målade 36 timmar straight och sov sen i 18 timmar. Kanske inte i linje med alla människors smak, men jag älskade det – att gå runt i en villa vid kusten på Maln med en annan människa och aldrig riktigt träffas, allt var ut och in och ingen var vaken samtidigt. Men rätt ska vara rätt: vi hann med två seriösa brakmiddagar på lokal där Per Sonerud på ett alldeles självklart sätt ropade ut: – Jag är bäst i världen på att ta notor! Under en av dessa middagar – på Sigges downtown Hudik – la han ut ett skrivarjobb till denna bok på servitrisen. Hon accepterade glatt. Jag minns inte vad hon heter och jag vet inte om den texten blev till, men jag skulle tro det. Hon var inte bara servitris, hon var skådis också. Sonerud känner igen en talang när han ser en talang: med ett ögonkast. Till sist vill jag bara säga att jag har varit redaktör för ett antal böcker och det har varit him- mel och det har varit helvete. Det är det sistnämnda som förvånar mig. Folk som faktiskt har bokkontrakt och inte kan hålla ordning på det elementära, meningsbyggnad, rytm och melodi i språket, till och med stavningen, trots rättstavningsprogram. Framför allt har jag ibland undrat: Men var finns berättarglädjen? Jag hade mina farhågor om den här boken, eftersom jag hade sorterat in Per Sonerud under begreppet ”anarkister utan tyglar”, att han bara slängt ut tavlor och skrivaruppdrag på ett kaotiskt måfå, skjutit från höften, och nu skulle jag som redaktör med mycken möda och stort besvär för- söka bringa en rimlig reda i kaoset. Som jag redan sagt. Jag visste inte vem Per Sonerud var. Jag hade inga förutfattade meningar. Jag kunde bara utgå från våra mellanhavanden. Och att han var en komplett galning var höjt över alla tvivel. Jag vill inte alls revidera det omdömet – jag tillhör som ni förstår den sorten som an- ser att omdömet ”komplett galning” är en komplimang – men jag är så illa tvungen att nyansera det. För jag läste en, två, tre, fyra, fem... och till slut hade jag läst samtliga texter. Allt var bra eller bättre än bra, det var inget jobb, det var som att titta i en obskyr bok jag av en ren slump hade fått syn på i en bokhandel och börjat bläddra i, inte kunnat slutat läsa i, och sen bara varit tvungen att köpa. En bok att äga. Det är det jag menar, det är det som är nyansen och det senaste jag lärt känna hos Per Sone- rud. Det finns en disciplin och järnkoll i botten. Inget slafs. Inget hafs. Bara kvalitet. Det finns en metod i galenskapen. Framför allt finns det galenskap. Du håller i boken som är beviset.