1970-talets känslomönster utmärktes av en dröm om mänsklig gemenskap och befrielse från fördomar samt en vilja att komma i kontakt med sig själv och andra, att söka det äkta, det naturliga, det autentiska och nå en öppenhet. Man ville att det skulle kännas på ett visst sätt att arbeta, vila, skapa, vara solidarisk, konsumera, ha sex, vara barn, förälder, man och kvinna, ung och gammal, överordnad och underordnad.

Här skärskådar en grupp historiker, idé- och filmhistoriker detta färgstarka och omvälvande decennium. Med stor kunskap granskar de allt från politik och medier till kärleksliv och moral. De refererar till Ingmar Bergman, Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg och många många andra av tidens framträdande personligheter. Fram växer en fascinerande bild av hur känslorna blir till regler och mönster ­– och att normerna för vad människor förväntas känna och faktiskt känner varierar i tid och rum.