"Det sägs att på vintern 1943 (någon gång i början av året) började det snöa kraftigt i Henan och senare, i den sjunde månaden, regnade det ordentligt. Detta var goda tecken. Vi hoppades på att sommaren och hösten under Himlens överinseende skulle bringa stora skördar. Vi hoppades att Himlen skulle öppna sina ögon, att katastroferna skulle vara över, att milda vindar skulle blåsa och regnet falla i rätt tid så att skörden blev god, och på den punkten var myndigheterna och vi faktiskt helt överens. För om det fortsatte på det här sättet, om folk fortsatte att dö som flugor, på vad skulle de då bygga sin makt? Vilka skulle se till att vårt lands ledare fick varma bostäder och god mat så att de kunde använda sina hjärnor och tänka ut nya sätt att hantera folket? När alla människor var borta, vilka skulle de styra över?" 1942-1943 drabbades den kinesiska provinsen Henan av en torka så svår att 3 miljoner människor svalt ihjäl och ytterligare drygt 10 miljoner tvingades på flykt. Om denna svält och om myndigheternas oförmåga att hantera den handlar Liu Zhenyuns arga och ironiska essä, här utgiven tillsammans med novellen Överhuvuden, om skiftande ledarskap i en liten kinesisk by.