Ida Andersens tredje diktsamling Intarsia beskriver ett landskap av tystnad, av ordlöshet. Sprungen ur en utbrändhet, ett tvivel på orden, är det en tyst och tom plats till att börja med. – det saknas ett ord härinne. Fast orden kommer åter, svävar tyngdlösa först innan de landar på sidorna, sköra som papper och hårda som stenar. Vad händer med en människa som inte längre har tillgång till sina ord? Vad händer när man ordlöst – men med ord – ska gestalta en värld, platser, känslor och ögonblick att dröja i. Vad händer när tystnaden är allt som finns: fågelsångstomheten.