”Mor dog i tbc när jag bara var två år och jag fick växa upp som fosterbarn. Jag hade så gärna velat träffa henne och få känna hur det är att ha en mamma – en riktig. Nu har jag hunnit fylla nittiofem år och sitter här och undrar hur ett liv kan bli så tilltrasslat och smått kaotiskt som mitt blev? Vad beror sådant på? Ödet? Eller är det så att ett fosterbarn sällan får en chans? Kanske är det bara så att en fosterunge alltid ska vara alla till lags och därför aldrig får ha en egen vilja. Och därför aldrig får ett bra självförtroende här i livet.”
Det här är berättelsen om en liten flickas uppväxt på den
Östgötska landsbygden. Mona-Lisa berättar livfullt om
gårdar, folk och fä. Om krigsåren med kalla vintrar och
ransonering. Hon visste inte vad en telefon var, hade aldrig åkt buss eller smakat en glass.
Det är också en berättelse om utsatthet och övergrepp. Och om kampen för att göra sig fri från fosterbarnsstämpeln och känslan av att vara mindre värd.
Mona-Lisa Gustavsson är född 1925 i Tjärstad,
Östergötland. Hon är en duktig bridgespelare och
dansare. Det här är hennes debut som författare.