Påve franciskus har väckt hoppet hos många om att kyrkan också i vår tid kan vara trogen evangeliets kallelse att sträcka ut barmhärtighetens hand till de behövande och nödställda. Med sina ord om att han önskar se ”en fattig kyrka för de fattiga” och en kyrka som är ”ett fältsjukhus för de sårade” tydliggör han att kyrkans väg inte kan vara någon annan än Jesu väg – han som ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Gång på gång betonar påve Franciskus att kyrkan, liksom den enskilde, måste vända om från den väg som leder bort från evangeliet och hörsamma uppmaningen att gå mot strömmen – i fattigdom, självutgivande och barmhärtighet. Med sin gåva att i ord och handling ge uttryck för barmhärtighetens väg har han fått många, såväl i som utanför kyrkan, att stanna upp för att på nytt lyssna till det hjärta som fortsätter att bulta i evangelierna.