ur Torbjörn Gustafssons förord: "Som politisk redaktör på sossetidningarna Folkbladet och Östgöten i Östergötland letade jag efter folk som kunde skriva och hade något att säga. Det var inte lätt. Somliga fick förtroendet att försöka. Oftast gick det åt helvete. En skitförbannad facklig aktivist vid namn Göransson kunde inte bara skriva. Han hade åsikter också. Ansåg mej vara på tok för höger. Vilket han framförde på två A4-sidor. Jag publicerade genmälet, ringde Göransson och frågade om han kunde tänka sig att hoppa in som krönikör på ledarsidan. Den högljudde rabulisten tystnade när budskapet sjönk in. En vecka senare presenterades Ingemar E L Göransson som ledarsidans nye krönikor. Göransson kunde skriva. Göransson hade något att säga. Så är det fortfarande, ungefär tjugo år senare. Jag har följt honom på avstånd, sett hur han kreerat rollen som kulturombudsman hos LO, följde hur han vågade det djärva språnget och blev sin egen: författare och förläggare. Detta är Ingemars fjortonde bok. Här ryms artiklar från 2007 till 2017. Skriftställningen är imponerande, i dubbel bemärkelse. Vissa ämnen eller teman återkommer. Texterna gestaltar ett Sverige och en Socialdemokrati som girar högerut, men Göransson blir aldrig bitter eller låter sig sjunka ner i letargins leriga gyttja. Tvärtom. Jag läser artiklarna som en trotsigt tjurig lovsång till en Reformismens höga visa som ofta är konkret närvarande och kristallklar. "