Anna Möller-Sibelius undersöker den finlandssvenska poesin under 1960- och 1970-talen utgående från tre centrala författare: Gösta Ågren, Lars Huldén och Claes Andersson. Hon diskuterar motsättningen mellan socialt engagemang och poesins genrekrav, och visar att den konflikten är produktiv. Perspektivet är idéhistoriskt.

Förortsliv, mentalvård, tv-program, kärnvapenhot, demonstrationståg och blasfemiska Jesus-dikter är exempel på sådant som behandlas i bokens kontextualiserande diktanalyser. Dessa ämnen krävde ett nytt formspråk och stimulerade till experiment och kommunikation med läsaren. Analyserna nyanserar samtidigt bilden av 1960- och 1970-talen genom att återknyta till en idealistisk tradition och blicka framåt mot en socialkonstruktivistisk syn.

Dikt och ideologi lyfter fram en färgstark men förbisedd fas i den finlandssvenska poesihistorien. Det är en period då de tre poeterna var unga och framstod som en generation med en gemensam agenda: att skriva social dikt. Möller-Sibelius läsningar bygger på tanken att dikterna alltjämt kan roa, oroa, engagera – och kanske åstadkomma förändring.