I det s.k. januariavtalet (2019) mellan regeringen, Centerpartiet och liberalerna uttalas att ”arbetsrätten ska moderniseras”. Den som läser denna utsaga kan få föreställningar om att nya regler för bl.a. kollektivavtal, föreningsrätt, medbestämmande, anställningar, arbetsmiljö och ledigheter är att vänta. Så är inte fallet. Detta pretentiösa uttryck står i praktiken endast för att vissa regler i lagen om anställningsskydd (LAS) skulle utredas och måhända så småningom förändras. Jag återkommer nedan till utredningens förslag, som nu (juni 2020) har presenterats. Just vissa regler i LAS symboliserar arbetsrätten på ett förbluffande sätt. Självklart är reglerna om turordning vid arbetsbrist och reglerna om tidsbegränsade anställningar viktiga, men att en eventuell förändring av dessa regler innebär en modernisering av arbetsrätten är mer än en våldsam överdrift. Dock – förändringar av vissa regler i LAS är naturligtvis praktiskt och politiskt viktiga frågor. Därför är det intressant att försöka se och förstå vad dessa förändringar kan och bör handla om. På uppdrag av ingen alls har jag i denna korta skrift försökt beskriva rättsläget i de frågor som nu är aktuella i och med att den ovannämnda utredningen har kommit med sina förslag om vissa förändringar i LAS. Jag har också försökt utföra den helt självpåtagna uppgiften att komma med förslag om förändringar i LAS, som mot bakgrund av påtalade ”problem med lagen” kan diskuteras. Jag har vinnlagt mig om att i framställningen vara så konkret och kortfattad som möjligt. Detta med baktanken att var och en ska ha ork och tid att läsa mina tankar om hur LAS kan utvecklas. Som en allmän utgångspunkt för förståelsen av den politiska (och arbetsmarknadspolitiska) diskussionen om LAS är det viktigt att påminna sig om att just regler om anställningsskydd på ett tydligt och tillspetsat sätt markerar en punkt i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, där parternas intressen i grunden är oförenliga. Som arbetsgivare vill man ha tillgång till bästa möjliga arbetskraft när den verkligen behövs, men ha möjligheten att avsluta anställningsrelationen när behovet av arbetskraft inte föreligger. Som arbetstagare vill man ha trygghet i anställningen vad som än händer; tills pensionen skiljer oss åt. Mot arbetsgivarnas intresse av flexibilitet står arbetstagarnas intresse av trygghet. LAS har alltså till uppgift att reglera en rimlig balans mellan dessa båda intressen. I denna balans har också samhället vissa intressen, som främst handlar om arbetsmarknadens funktionalitet. När LAS formulerades i lagstiftningsprocessen 1972–1973 kunde konstateras att såväl arbetsgivarintresset som arbetstagarintresset uttryckte missnöje med den kommande lagen. Arbetsgivarsidan uttryckte missnöje över att arbetsgivarens tidigare (i princip) gällande rätt att ”fritt avskeda” inskränktes i alltför hög grad. Arbetstagarsidan menade att det formulerade anställningsskyddet var alltför bräckligt och inte alls så långtgående som de fackliga organisationerna önskade. LAS har brukats under fem decennier utan några stora förändringar. Visserligen har lagen varit föremål för diskussion vid ett flertal politiska tillfällen, men de förändringar som gjorts i lagen genom årtiondena är av detaljkaraktär. I allt väsentligt har ”balansen” i lagen behållits. Med anledning av att LAS-utredningen nu har presenterat sina förslag till lagändringar startar en process som kan komma att inkludera förslag från LO, PTK och Svenskt Näringsliv. Organisationerna har givits (av regeringen) möjligheten att komma med gemensamma förslag om förändringar av lagen om anställningsskydd. Härutöver har alla intresserade möjlighet att genom regeringens remissförfarande avseende LAS-utredningens förslag komma med synpunkter på hur lagen om anställningsskydd kan/bör/ska utvecklas. Den följande framställningen innehåller mina förslag till hur lagen om anställningsskydd skulle kunna "moderniseras" med bibehållen "balanspunkt". Stockholm i juli 2020 Tommy Iseskog