Historier och berättelser hade förr en betydande roll i den folkliga underhållningen. De berättades i gårdar och stugor, inte minst under de långa, mörka vinterkvällarna och kunde föras vidare i generationer. Efterhand kom radion och senare även TV:n som nu nästan helt tagit över underhållningen i hemmen. De gamla berättelserna – och sådana fanns överallt – blev aldrig återberättade, de glömdes bort och försvann med de sista som kunde dem. För egen del hade jag förmånen att växa upp i en by med flera goda berättare vars historier redan i barna- och ungdomsåren gjorde stort intryck på mig och kom att bli bevarade i minnet. Dom har jag i mogen ålder nedtecknat, liksom de berättelser min egen far som äldre omtalade för mig. Från olika håll har sedan genom åren liknande material inkommit eller insamlats. De har nu blivit en sådan mängd att de räcker till en bok - och en länge närd önskan har nått sitt mål. En historia kan definieras som ett kort, kärnfullt referat om en händelse, ofta med en snärtig poäng, en berättelse är en mera omfattande redogörelse. De har alla sitt ursprung i en händelse som på sin tid väckte uppmärksamhet. En del kom att få kort varaktighet, andra berättades genom generationer. Somliga kom att behålla sin form, andra blev snabbt förvanskade. De berättas från mun till mun, berättaren återger dem sällan helt likadant som när han själv hörde den. Förändringar sker hela tiden, hur mycket beror helt på dom som hanterar dem. Det finns prov på hur en relativt ny historia blivit snabbt förvanskad, likaväl finns det flerhundraåriga historier som vid kontroll med skrivna källor visat sig vara närmast korrekta.