I en återkommande dröm har min syn försämrats, allt och alla är oskarpa. Hur nära jag än går kan ögonen aldrig urskilja mer än färger och diffusa former. Till en början trevar jag mig fram, försöker minnas vart jag är. Det är omöjligt, allt framför mig rör sig som en långsam färgglad dimma. Men efter ett tag, det kan vara en minut eller ett dygn, börjar något kännas bekant. Ljuden och rösterna, kanske är de bara minnen långt bort. Det är varmt och jag är trött. Jag blundar och för mitt inre ser jag undulaten Pelle flyga fritt över träd och hustak för att vid kvällstid självmant återvända till sin bur på Mastvägen. Jag ser min mor som liten flicka i ett badkar, eller är det något av mina egna barn? Jag ser min farbror som misshandlats, okända människor i fars fotoalbum, morfar, Gun-Britt och Arne på stranden. Det är semester, vardag, vänner som fyllnar till på en hemmafest. Han häller upp te, äter frukost med Barbro. Alla är unga, det är tidigt 70-tal. Mina ögon vandrar över albumsidorna, Göran eller Örjan vid Helags. En bröllopsbild, tror det är Ingrid. Min yngsta dotter välter en kamera uppställd på stativ. Objektivet går sönder och alla bilder blir oskarpa. Drömde jag det? Vilket konstigt samanträffande, men i drömmen känns allt ändå logiskt. Vi tittar på varandra, det här hände verkligen. Allt är på riktigt och det såg ut precis så här. Minnet och tankarna fortsätter vandra och allt känns mer kollektivt nu. När vi tittar tillsammans blir sammanhanget klarare. I dimman ser vi Husqvarna sömnads-guide och på tavlan i sovrummet krattar någon löv. Det påminner om en idyll och det är det också, alla är glada och vi ler mot varandra. Men med tiden bleknar både bilder och minnen, inget förblir tydligt. Jag känner på din hand, den är liten och mjuk. Vi lyssnar på flugorna som surrar i taklampan. Sedan somnar vi. Jag lovar det är sant, allt hände precis så här. Det är så jag minns det i alla fall.