Behovet av Limnologisk Läkekonst
Enligt geologisk terminologi betecknas tidsperioden efter istidens slut Holocen. Eftersom människan i nutid så starkt exploaterar naturen att inte endast lokala utan globala miljöförändringar förorsakas, har begreppet Antropocen (grek. Anthropos, människa) införts som benämning på denna nutida, alltmer miljöproblemfyllda epok. Då de limniska ekosystemens funktioner skadats och betingelserna för deras naturliga återhämtning i stor utsträckning destruerats, ställs stora krav på tillgång till djupgående kunskap i limnologisk läkekonst.
Till de av människan förorsakade omvälvningarna i naturen hör omgestaltningen, reduktionen och kvalitetsförsämringen av kontinenternas vattenresurser. I Sverige har torrläggning av våtmarker och inlandsvatten varit en av staten starkt understödd aktivitet, som fått vittgående ekologiska konsekvenser för lång tid framöver.
Ett typiskt exempel på följderna av denna verksamhet är problemen med Hornborgasjön i Västergötland. Efter en serie sänkningar kom sjön slutligen att i det närmaste torrläggas och förvandlades till ett vassövervuxet träsk.
Eftersom sjön tidigare karaktäriserats som en första klassens fågelsjö, blev det för vår tids naturvårdare nödvändigt att med ekologiska sakargument kraftfullt agera för sjöns restaurering. Föregångsmannen för verksamheten var Dr Per Olof Swanberg, som lyckades få till stånd ett beslut om restaurering av fågelsjön.
År 1967 tillsattes en sakkunniggrupp bestående av de specialister med ekologisk, teknisk och ekonomisk kompetens, som erfordrades för projektets planering och genomförande. Stor vikt lades vid att i fält informera om restaureringsmetoderna. Förarbetena var klara 1973 och programmet för restaurering pedagogiskt sammanställt för remissbehandling vid fackinstitutioner.
Restaureringsplanen godkändes omedelbart av riksdag och regering för vidare behandling i vattendomstol. Genomförandet i fält av de slutgiltiga restaureringsåtgärderna avsågs starta 1984.
Men utredningsgruppen upplöstes efter planredovisningen 1973 och ersattes så småningom av en grupp tjänstemän, som beträffande sjörestaurering var helt oerfarna och inte förmådde tillgodogöra sig utredningens arbetsbeskrivningar. Inte heller lyckades man avstyra krav på vare sig invallningar eller starkt reducerad höjning av vattenståndet. Introduktionen utan kemiskt och biologiskt kontrollprogram av metoder med bottenförstörande eliminering av övervattensvegetation transformerade sjön till en veritabel metangasreaktor. Slutresultatet blev en utarmning av såväl biotoptyper som biologisk mångfald. Naturvårdsverket konstaterar att ”restaureringen” av Hornborgasjön är Sveriges dyraste naturvårdsprojekt – nu med initierad växthusgasproduktion inom såväl omland som sjö.
”Hornborgasjöprojektet” i Naturvårdsverkets regi beskrivs i boken ”Hornborgasjön – i tiden”. På sid. 484 behandlas frågan om förorsakad miljöskada: ”Den egenmäktigt införda metoden med bottenförstöring är långtidsmässigt så skadeverkande på sjöns nuvarande ekosystem i sin helhet, att en prövning enligt miljöbalken synes vara ofrånkomlig”.
Fackmässiga limnologiska statusundersökningar tillsammans med resultaten från behandlingstekniska metoder låg till grund för restaureringsplan, Plan/73. Denna blev föremål för grundlig vetenskaplig granskning vid fackinstitutioner, som samstämmigt lovordade programmet.
Hornborgasjöprojektet visar att behovet av grundläggande kunskaper i limnologisk läkekonst är skriande inom såväl verk som miljörättsväsende.