Ett halvår tidigare hade en bil med Henrietta och Abigale färdats från Småland till Göteborg. I bilen satt två nervösa kvinnor som upplevt en omskakande händelse i närheten av Anderstorp. Dom hade inte utväxlat ett enda ord på flera timmar. Men nu när Henrietta svängde av vid Gårdamotet och tog sikte på centrala stan utbrast Abigale: – Inte Eggers. Inte Eggers för djävulen, snälla Henrietta. – Nej, nej för djävulen, härmade Henrietta henne. Varvid Abigale stirrade elakt tillbaka. – Skojade bara, sa Henrietta och flinade. Nej vi ska givetvis inte bo där. Minnena av vad som hänt, när hennes far dött, var alldeles för färska för att överväga Eggers, hur trevligt och charmigt det ens var. Dessutom, fast det visste inte Henrietta, var hon portad på livstid från att någonsin igen sätta sin fot på hotellet. Hennes galenskap där rummet blivit nerskitet och två män skjutna, hade satt henne på svarta listan. Hotelldirektören hade lovat sig själv att hoppa i kanalen och dö av förgiftning från alla ikastade elsparkcyklar, före att han lät den skjutglada pundar-bruden förorena hotellets mattor igen.