När Maria och Magnus anlände som missionärer till Mongoliet, 22 och 26 år gamla, hade de känslan av att komma till jordens yttersta gräns. I huvudstaden Ulaanbaatar fick de lära sig det nya språket och börja upptäcka den mongoliska kulturen. Men uppdraget gällde att starta en missionerande församlingsgrundarrörelse där Jesus Kristus ännu inte var känd. Platsen blev staden Erdenet i en dalgång mellan höga bergsluttningar och där började de leva och vittna bland människorna. I januari 1993 bildades en församling som först mest liknande en tonårsklubb för flickor. Men Guds Ande var påtagligt verksam och när församlingen firade sin ettårsdag var de redan 121 medlemmar. I Marias skildring av deras pionjärtid får vi följa den fortsatta starka tillväxten och hur en dynamisk och självständig mongolisk församling växer fram. Hon skriver öppet och självkritiskt även om kulturkrockar och andra problem de mötte i arbetet. Det är en gripande och lärorik berättelse om hur ett ungt svenskt par genom Guds kallelse och Andens ledning får se en församlingsgrundarrörelse växa fram.