Sverigesyndromet är en identitetsbaserad social psykos, en sjukdom som tar formen av kulturellt självskadebeteende och som framför allt drabbar Västvärldens välfärdsdemokratier. Verk¬lighets-kontakten bland de smittade är starkt nedsatt. Hur verkligheten bör se ut har företräde framför hur den ser ut. De smittade anser till exempel att vita män företräder ett kvinnoförtryckande samhälls-ideal och att alla människor är lika mycket värda. Det finns inga samhällen där människor är lika mycket värda och det kommer aldrig att finnas, annat än i berättelserna om samhället. Det är inte bara skönsång utan värre än så. Det är skönsång som leder oss alla mot under¬gången. När vi låter oss övertygas om att kvinnorna med sitt omsorgsperspektiv blir bättre samhällsledare än männen, så är inte heller det sant. Vi känner inte några matriarkat som kan tjäna som förebilder. De få som har funnits blev kortlivade. Lögnen är vacker därför att den inte begränsas av verklighetens bojor. Emellertid, verkligheten är starkt lagbunden och vinner alltid, det är endast en fråga om till vilket pris, och hur lång tid det tar. En fråga är varför denna självdestruktiva masspsykos bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!