”Det finns ingen kvar här nu… Bara vi… och vi kanske måste göra ännu en offerhandling för deras skull… lagen och allt mänskligt förnuft förbjuder det, men plikten fanns långt före lagen. Blodet är uråldrigt, det får inte dö. Ingen av oss vill göra det vi måste, och jag är kanske för gammal… Men vi är de sista… de sista av blodet… Brita Johansdotter Vuopios blod rinner i mina ådror… och i dina… Vi är de sista, om du inte vet någon annan?” Året är 1994. En nybliven änka och hennes son flyttar till en döende by i Torne lappmark där skuggan av nästan glömda hemligheter faller över den saivosjö som sedan urminnes tid har varit byns livsnerv.