”Min blick mötte förstulet Påfågelns. Hon drog ett djupt andetag, hennes näsvingar vidgades, vibrerade, nästan fladdrade. Jag hade lärt mig tyda dessa signaler och visste vad som strax väntade hemma hos henne. Vi hoppades att de andra inte anade något, särskilt inte Duvan.” Detta är berättelsen om ett år mitt i livet då en ung man tvingas ifrågasätta sig själv. Den handlar också om hur ett konstnärskap växer fram och blir ett sätt att angripa den invecklade tillvaron där det inte alltid är så enkelt att vara uppriktig och självständig. Kristoffer Nilsson, som är skribent och bildkonstnär, använder sina båda uttrycksmedel till att återskapa sjuttiotalet då kärleken började gå i terapi.