En gravid kvinna sitter i en gul fåtölj och dricker hallonte. Hennes dotter sätter sig bredvid henne och lägger ett pussel. I köket är barnflickan i färd med att ge den lilla sonen potatismos. Kvinnan halvslumrar lite och funderar på vad det innebär att sätta en ny själ till världen. Då knackar det på dörren. Hon vet vad det är. Det är en mardröm. Och hon vet vilka det är. Det är Gestapo.

En man cyklar genom Köpenhamn för att hämta sin dotter på dagis. Han tänker på födseln. Tjäraktig skit rann ut från den lilla mystiska varelsen och stelnade på hans mage och kläder. Han tänker på sin farmors död, på vad som händer när en själ lämnar världen.

I sin mästerliga prosadikt Kanske själen skildrar danske Rasmus Nikolajsen en familjs öde genom fyra generationer. Det är en gripande miniatyrberättelse om monumentala ämnen: reproduktion, krig, förgänglighet och själens existens. Nikolajsen är en av Danmarks mest framträdande poeter och lyriska prosaister, och introduceras här på svenska i översättning av Oscar Rossi. Kanske själen nominerades 2022 till Montanas litteraturpris.