Fortsättningen på de uppskattade böckerna "Det finns gröna hästar" och "Inte ens vilda hästar". Clara, 15 år, har insett att vuxenvärldens lösningar inte fungerar. Hon tycker att hon har försökt och bjudit till, men allt blir ändå bara värre. Så hon har beslutat sig för att rymma och själv styra upp sitt liv.
Går det i vårt moderna samhälle? Kommer hon att orka? Med alla de sår hon har efter att ha levt under psykisk och fysisk terrier under sina första 12 år?
Fortfarande upplever hon att ingen tror på henne. Vem tar barnets parti om motparten är en vuxen? Tar vi barn på allvar? Vill någon hjälpa Clara på riktigt? Någon utom hennes psykolog? Hur kan till exempel en socialsekreterare ensam sitta på all makt?