"Men vem är jag utan mitt minne? "Var det länge sedan det var Sovjetunionen?" frågar jag min enda, såsom genom ett under bevarade barndomsvän i Sankt Petersburg. "Jo, det var länge sedan." För mig var det igår. På sin höjd i förrgår. Mellan den epoken och mig har en genomskinlig ridå blivit hängande. En sådan ridå hänger man upp på Marinskijteatern, när man ska gestalta huvudpersonens dröm. "Nej, det var igår", säger jag med en suck. "Bara mellan mig och den tiden har en genomskinlig ridå blivit hängande." Ivan Demidov, brandmannen och sumobrottaren från prisbelönta I väntan på en jordbävning (2004), bor fortfarande i Tokyo. Hans levnadstecknare, ryskan Iraida Dahlin, bor i Takakirves, och ingendera kan återvända till barndomens land. Båda är de främlingar i sina nya hemländer och båda söker efter ett sätt att vara hemma borta. Brevväxlingen mellan Ivan och Iraida är stundtals hetsig, alltid humoristisk och genomgående understruken av saknad. I Takakirves-Tokyo undersöker Zinaida Lindén identitet och olika sätt att vara annorlunda. Vill alla vara finlandssvenskar? Kan man bli japan? Vad gör man med ett hemland som bara existerar i kollektiva minnen?