Ensamhet är människans predikament. Man kan försöka komma ifrån det genom att vara tillsammans - i en kompisrelation, en kärleksrelation, i en familj - ofta förgäves. Emma Juslins tredje roman inleds med en scen där Olga - bara ett barn ännu - inser att kunskap innebär avstånd. När trädet får ett namn och dess olika delar får namn är det dags att klättra ner, och när man en gång gjort det kan man aldrig mer klättra upp igen. Pappa sitter och tiger tillsammans med sin kompis Fred (de har insett språkets brister), med dottern Olga talar han, men familjen är inte av den lyckliga sorten för "mamma har knullat sig iväg nånstans". Tove är modersmålslärare i ett gymnasium i Åborg. Hon skriver dikter, men det vill inte riktigt lyckas. Inte heller med Sebastian, som hon låtit sig förföras av trots att han är hennes kompis Stinas pojkvän. Stina är suicidal, men det är inte henne det är fel på. Utan pengar och utan kärlek finns bara antidepressiva att ty sig till. Världen är ett enda rådd, men det kanske reder ut sig ändå. Och om det gör det är det i bastun - där finns trösten, i nakenheten och i värmen. I en vacker slutscen är romanens olika personer på väg till bastun och "ensamma tillsammans sätter sig rumporna på bastulavarna världen över och fnittrar." Emma Juslins tredje roman berättar om sorg så roligt och med en så underfundig språkkänsla att klichén - skratta och gråta om vartannat - upphör att vara en kliché.