Det sägs att en finsk man visar sin kärlek genom att använda sina händer. Paavo tapetserade om i min korridor och spikade fast nya golvlister. När han hade hållit på i fyra dagar sade jag till honom: "Klockan är snart elva, varför resa hem när du ändå ska hit i morgon? Jag har en ledig soffa i rummet in till." Paavo teg och packade sina verktyg. Vid dörren vände han sig om och sade, utan att se på mig: "Nej tack. Jag kan inte stanna ... i rummet intill." En nacklinje, en perfekt brittisk accent, en förkärlek för Juice Leskinen. Stora manshänder som breder skinksmörgåsar på ett vandrarhem i Lappland. Ryska kvinnor möter finländska män och känslor flammar upp, inte sällan ovälkomna och alltid från ett oväntat håll. Kärlek må vara något mycket allvarligt, men i Lindanserskan behandlas den helt utan pannrynkor och med viss vanvördighet. Klichébilden av en finländsk man som importerar en rysk fru per postorder är långt borta när Zinaida Lindéns ryskor navigerar i korsvågorna från sin sovjetiska uppväxt och dagens Finland. Lindén, själv ryska och sedan länge bosatt i Finland, skriver om att balansera mellan sin egen verklighet och någon annans, om stundom febrila kontaktförsök. Ibland är resultatet något bestående, ibland utmynnar de i något betydligt flyktigare, men det viktiga är ändå att man möts.