"Månskenet blänker emot henne mellan träden som silver i ett brunnsvatten, och reflektionen från den runda, kalla skivan färgar dimman mjölkvit. Andedräkten väller ur munnen och seglar upp mot himlen, påminner henne om hur allt levande lämnar efter sig spår. Hon tar det första steget ner på den frusna marken och under hennes fot krasar de fallna löven som glas. Kylan lindar sig runt henne, fukten från det ännu inte alldeles kalla lägger sig över hennes kläder i glittrande droppar och tränger sedan igenom tygets lösa vävnad. Sipprar in ända fram till huden och stryker över den som ett vått finger.
Snart."
Camera obscura, ett mörkt rum. Om ljus faller in genom ett litet hål i väggen kan man se det som finns utanför rummet som en svag, uppochnervänd bild på väggen mittemot - samma värld, men ändå inte. När en människa försvinner når ringeffekterna långt. Det som var ostadigt redan från början riskerar att rasera allt, smärtpunkten i varje förhållande flyttas och måste definieras på nytt.
I sin tredje novellsamling undersöker Johanna Holmström obevekligt banden människor emellan, både de som helar och de som fjättrar. Hennes prosa förskonar från övertydlighet utan att för den skull lämna läsaren åt sitt öde.
Camera Obscura har ett sagoliknande sug, men precis som i traditionella sagor finns något oroande i synfältets utkanter. Det finns inte en handling som inte har konsekvenser, om än aldrig så små, och ibland är det ett hot snarare än ett löfte.
"Johanna Holmströms fjärde bok är en novellsamling som präglas av en sagolik och suggestiv realism. En imponerande mångfald av grepp och stilar gör samlingen till en av höstens bästa böcker."
Fredrik Hertzberg, Svenska Dagbladet