Har ni känt, frågar kvinnan med det rödtonade håret, den där saknaden innan man lämnas? Saknaden på förhand, efter någon, något, efter allt det man har som är förgängligt. Ibland saknar jag känslan av tuschpennans raspande mot pappret redan medan jag ser bläcket sugas in och pennskaftet röra sig av min hand. Jag saknar tanken medan den slår mig och älskaren när jag möter honom; och medan kyssen är på mina läppar, min egen tunga och min andedräkt varm i den, då är den där sugande dragande svindlande kittlande känslan inget annat än saknaden. En roman om längtan och begär, ångest och åtrå - och hur ömtåligt skallbenet är, hur lätt kroppen går sönder. En lättsam psykos, en dödligt allvarlig schlager. Rokokons ornamenterade skönhet rasar in mot barockens esteticerade död. Om hur starkt allt luktade: förgängelsen, huden. Här finns Bellman, baroner och operan sida vid sida med taxfree-försäljning på färjorna, släta lakan och alldeles för många cigaretter. Och ett litet barn som lämnas ensamt. Som läsare blir du het, kall, förälskad, förlorad, förförd. Och förstår plötsligt skillnaden mellan en berättelse och litteratur.