"Ta den en gång till nu, så sitter den!", säger jag och skådespelarna känner att vi nu har scenen helt i vår hand. "Fan. Vi visste nog att du kunde", säger Sven Duva och ler med hela ansiktet, "men varför väntade du så länge?" "Det var inte moget", säger jag kort. "Det är ju det jag alltid har sagt", säger Döbeln, man vet aldrig var man har de här rikssvenskarna. De har mera is i magen än man tror!" "Inte är han ju rikssvensk", säger Sven Duva, han är en riktig jävla finne!" Frej Lindqvist går på lina. På finska teatrar anses han suspekt svenskmjuk och i Sverige är han burdus som en finne men inte tillräckligt galen för att det ska tolereras. Det är en ständig balansgång och ett mellanförskap som öppnas på vid gavel i teaterarbetet. Men, balansera kan man på olika sätt. Tillsammans med Bengt Ahlfors bad han Vivica Bandler ("Om Stanislavskij var besatt av Konsten så är Vivica Bandler besatt av Livet") om en teater för commedia del arte i Helsingfors, steg ett mot ett genombrott som finlandssvensk. Han gjorde operett av Fänrik Ståls sägner på Svenska Teatern tillsammans med Ahlfors och hade etablissemanget i uppror redan före premiären, han satte eld på teatersverige genom att dödförklara institutionsteatern i Expressen. I Svindlare mot sin vilja väver Frej Lindqvist samman konstens villkor och livets, han blandar allvar med anekdoter och möten från en lång och framgångsrik karriär. Han speglar sitt liv mot fadern, auditören som förbittrad lämnade Finland i en öppen fiskebåt efter kriget, och mot Finland som han varken helt kan lämna eller återförenas med.