Vesta-Linnéa vill gå ut. Hon vill och hon vill inte. Vesta-Linnéa ligger under täcket och lyssnar på sitt hjärtdunk. Men då lillasyster Wendla försiktigt lyfter på täcket och petar in prinsessägget som hon sparat sen påsken känns det plötsligt inte alls svårt att stiga upp. Vesta-Linnéa delar chokladen med Wendla och sen rusar de till kojan.
Mitt i kojleken frågar Wendla: »Varför blir du så ledsen ibland? Jag vill alltid stiga upp och börja leka.» Vesta-Linnéa vet inte varför. Hon kan inte förklara hur de där sega, sega morgnarna känns.
I Tove Appelgrens och Salla Savolainens femte gemensamma bok funderar Vesta-Linnéa på hur ledsen man egentligen kan bli. Men hon funderar också på lyckorna som ibland virvlar runt i henne: kojlyckan, mamma lyckan, plättlyckan, systerlyckan.
Liksom i de tidigare böckerna bjuder berättelsen på en livsinsikt och ett harmoniskt samspel mellan text och bild. Böckerna om Vesta-Linnéa är alla illustrerade av Salla Savolainen.